Bandy

1917 beslutade IK Sleipner att inköpa bandyklubbor och sälja till egna spelare till reducerat pris. Bandysporten i IK Sleipner började så smått att blomma redan 1919, då bl.a. Sven "Fiskarn" Jonsson och Vigor "Kuta" Lindberg härjade med motståndarna. Men den allra första tiden gav inte några större framgångar och det var först ett stycke in på 1920-talet, när spelare som Gösta Hagström, "Avva-Nisse" och "Bandy-Jana" kom med, som framgångarna började. 

Första riktigt stora framgången var 1923 då Sleipner vann DM för första gången genom att besegra Linköpings AIK med 5-2. Det följdes sedan upp med ytterligare fyra DM-triumfer åren 1926 (Linköpings AIK, 4-2), 1932 (Derby 2-1), 1936 (Motala AIF, 2-0) och 1937 (Motala AIF, 3-2).

DM-mästare 1923

Säsongen 1931-32 stod Sleipner som segrare i div. II Södra och fick spela allsvenskt kval mot Katrineholms SK. Kvalmatchen bjöd på en hel del raffel, men Sleipner visade upp ett glänsande spel och vann med 5-3 och tog därmed steget upp i allsvenskan. Målgörare i matchen var Tore Keller (2 mål), Seth Widén, "Avva-Nisse" och Gösta Hagström (straff). 

Segrare i div II Södra samt allsvenskt kval mot KSK

Den allsvenska debuten 1933 slutade med en överraskande seger med 4-3 mot IF Verdandi från Eskilstuna. "Avva-Nisse" svarade för klubbens historiska första allsvenska mål redan efter 40 sekunders spel. Fortsättningen på säsongen blev dock inte lika lyckad. På grund av den dåliga vintern så delades allsvenskan upp i fyra 4-lagsserier och Sleipner lyckades bara ha Verdandi bakom sig när serien var färdigspelad.

Följande år blev toppstriden i div. II Södra minst sagt rafflande. Sista matchen spelades i Linköping mot Derby och då matchen slutade 2-2 var det Derby som placerade sig överst i tabellen, på samma poäng men med bättre målskillnad. Pressen skrev:..."nog kan man kalla Sleipners öde tragiskt. Det hör inte till det roligaste i ett bandylags liv att i den 448:de av 450 minuter ha seriesegern av allt att döma säkrad och ett så fast grepp om spelet, att en överraskning tycktes otänkbar och ändå förlora."

1935 var emellertid Sleipner helt överlägsna i div. II Södra och stod som seriesegrare efter fem raka vinster med målkvoten 21-7. Kvalmatcherna mot Tranås blev sedan en rafflande historia. Först en vinst nere i Småland med klara 4-1 efter hattrick av "Avva-Nisse". Inför returmötet kunde dock inte Idrottsparken ordna fram en spelduglig is, utan matchen fick förläggas till Getå. Flera extratåg sattes in och publiksiffran beräknades till 3 000 personer. Och matchen vanns av Sleipner med 1-0 och steget upp i allsvenskan igen var klart.

Kvalificeringsmatch till allsvenskan mellan Sleipner och Tranås vid Getå inför ca 3 000 åskådare

1936 blev sedan Sleipners bästa bandyår genom tiderna. Efter bland annat segrar både mot Slottsbron och Katrineholms SK höll sig laget kvar i allsvenskan. Mot de "blå tomtarna" (Slottsbron) var det Tore Keller som organiserade segern med 3-2. Inför 2 555 personer på Idrottsparken var han i särklass i kedjan och dansade fotbollsvals med de perplexa "tomtarna".

IK Sleipner mot klassiska Slottsbron på Idrottsparken 1936. IKS:are fr.v: Sven Andersson, Tist Carlsson, mv Lundin, Kalle Johansson och Åke Larsson.

Efter säsongen 1937 var dock den allsvenska bandysagan slut, då laget kom sist utan att ta en enda poäng.

1938 startade ishockeyn i staden och efter dubbelsäsongen 1938-39 lade både IK Sleipner och IFK Norrköping ner bandyn.

Sleipners senaste bandylag

Men 1955 återuppstod bandyn i IK Sleipner under ledning av duon Kalle Johansson och Stig Scherling. Alla inblandade hade sedan roligt under dem fem år som man spelade bandy. Till att börja med deltog alla, även de som använde klubban till stöd när de skulle förflytta sig. Men när Stig "Vadstena" Gustavsson trappade ner på elitspelandet och laget fick en verklig skytt, så var laget plötsligt bäst i stan och man vann 1959 Klass 1 och var på väg upp i div. III. Men då tog styrelsen beslut om att åter lägga ner bandyn med motiveringen att det skulle bli för dyra resor.