Försvarsspelaren Vinicius 'Gil' Camargo har tagit det inte helt vanliga klivet snett över Atlanten i nordöstlig riktning; från Brasilien till Sverige.
Han skriver ner namnen på de brasilianska klubbar (Batatais FC 2006-2007, Monte Azul 2008-2009 & Portiguar Mossoró 2010) han spelade i innan han kom till Sleipner.
Jag gör en viktig observation medan han skriver.
- Jasså, du är vänsterhänt?

- Ja, vänsterhänt och högerfotad, säger han och skrattar. Jag är lite korskopplad.

Johan Andersson firar sitt inträde i den absoluta vuxenheten (det är tisdag då vi ses och han fyller 25) med att skynda direkt från jobbet upp till Östgötaporten för att springa i snålblåst på frostigt plastgräs i en timme.
- Jag kände mig genast klokare då jag vaknade den här morgonen, säger han.

En sak är inte sällan flera på samma gång.

Samtidigt som 2018 var långt ifrån det bästa år IK Sleipner upplevt gjorde Andersson personligen en så pass stark säsong att klubbar från högre divisioner viftade med avtal framför ögonen på högerbacken innan han själv riktigt hunnit landa i situationen med degradering och allt vad det innebär.
Och plötsligt hade han att ta ställning till huruvida det var dags att återigen testa på livet i division 1 - eller att för första gången i sin karriär tillbringa ett år i seriesystemets tredje cirkel.
- Det är klart att det lockar med spel i högre divisioner, säger han. Det är smickrande att bli tillfrågad. Jag tror det är lätt att ta förhastade beslut utifrån det. Jag lyssnade på de som hörde av sig - och sen satte jag mig ner och pratade med Simon Dogan och Sleipners sportgrupp, för att höra hur de hade tänkt sig nästa år.
Och ju mer de pratade, både om säsongen som gått och om 2019, ju mer kände jag att jag ville vara kvar här. Ville klampa ner i division 3 och kräva upprättelse för det här laget. Det var väl revanschlusten som väcktes till liv.

Ganska sent på måndagskvällen samlades IK Sleipner igen efter julledigheten för att påbörja arbetet inför säsongen. För vissa för första gången, för andra för första gången "på ett tag".
För åttonde gången för IK Sleipners lagkapten, Calle Appelquist.
- Jag jagar Mikael Lindskog, sa den 26-åriga vänsterbacken på upptaktsträffen som hölls i Idrottens hus senare i veckan.
(Lindskog, som gjort tolv säsonger i Randigt, gör comeback i klubben i en ny roll. Under 2019 kommer han tillsammans med Fredrik Turesson att assistera huvudtränare Simon Dogan.) 

Calle Appelquist började spela fotboll i Kimstad GoIF, tog omvägen via IFK Norrköpings ungdomsled till IK Sleipner - och har allt sedan förblivit klubben trogen genom år och divisioner.

Simon Dogan är optimistisk inför 2019.

Först slår besvikelsen ner i en som en sten, och när den slår ner så far allting som ligger där på botten och skräpar upp. Det blir grusigt och grumligt och det tar ett tag för allt att lägga sig igen. Och när det så småningom händer, och man ser klart på nytt kan man se tillbaka på det som hände och inte bara finna samband som förklarar varför det gick som det gick, utan till och med finna sådant som var så bra så man vill jobba vidare på det.

Så var det med IK Sleipners degradering för huvudtränaren Simon Dogan. Så snart den initiala besvikelsen över att han inte "lyckats rädda" klubben kvar i division 2 hade lagt sig väcktes en lust att ta laget tillbaka i honom.

- När jag tänkte tillbaka på det vi gjort var det så mycket som trots allt var... bra, säger han. Som var spännande. Jag såg en massa oförlöst potential i det här laget och jag visste ganska snart att fick jag bara möjligheten så ville jag gärna vara kvar i klubben. Få chansen att verkligen sätta min egen prägel på det här laget.